Strömmar En vandrings utställning från Folkets Hus och Parker Turne start okt. 2007 |
I Strömmar vill jag lyfta fram mellanrummen, platser mellan livets olika skeden. Bilder från en personlig historia, skymtande i ögonvrån. Jag arbetar med återbrukade föremål som bär på sin egen historia och genom mina egna tillägg skapas nya sammanhang. Jag väljer ofta textila material som finns med i våra hem, i kläderna vi bär, material som skapar inramningar till våra liv och kommer det vardagliga in på livet. Synligt i hantverket, i handens arbete ligger berättelser om tillhörighet, kön och klass. Berättelser från en annan tid som bryts ner till mindre och mindre beståndsdelar för att till slut helt upphöra. Där söker jag min egen väg i spåren av människors liv och vår tids konstruerade ordningar. Petter Hellsing |
Strömmar |
||
En stol, en lampa, ett bord, ett fotografi ur familjealbumet. Det är ett typiskt borgerligt möblemang som utgör grunden för Petter Hellsings utställning. Möbler som signalerar en klasstillhörighet, men också något annat. Ordning och reda? Välbestånd? Omsorg och trygghet? Förtryck och patriakal tradition? Den öppna iscensättningen ger plats åt betraktarens historia och föreställningar. I detaljerna hittar man spåren av Petter Hellsings egen berättelse. I det porträtt som är broderat på stolens rygg. I bilden av den övergivna bilen som är screenad på lampans skärm. En berättelse med självbiografiska inslag, men också ett försök att gestalta frågor om tillhörighet och hur en självbild tar form. Vad är det som förankrar en på en plats? Vad är det som förankrar en bakåt i tiden? Med de frågorna som startpunkt har Petter Hellsing både sökt sig till sin egen historia och riktat blickarna mot den samtid han är en del av här och nu. Ett försök att rekonstruera en familjeberättelse som startar på tidigt 1800-tal i Brittiska |
Guinea och löper fram till dagens Sverige. Så här lyder den i övergripande drag: Strax efter slaveriets upphörande gifte sig en sockerplantageägare vid namn Alexander McLaren på Brittiska Guinea med slavättlingen Fattima. 1846 föddes deras dotter Mary. Hon fick i sin tur två döttrar som så småningom gifte sig med två svenska män och flyttade till Sverige. Där tillbringade också Mary sina sista år innan hon dog 1920. Historien om Mary McLaren, som alltså är konstnärens farmors mormor, har varit närmast mytisk under konstnärens uppväxt. En berättelse där frågor om ras, klass, kön och geografisk hemvist bryter igenom det som lätt antar formen av solskenshistoria eller hjältesaga. När Petter Hellsing återskapar denna historia omskapar han också sin egen personliga historia. Hemmet får utgöra startpunkten för en associativ resa i hur vi försöker länka samman de olika världar som bygger vår tillvaro. Här blir det kännetecknande att det möblemang som Hellsing format också inkluderar bilder som vid en förstablick kan te sig främmande i den prydliga omgivningen. |
|
 |
"Småborgaren vet att se om sitt hus. I hans bild av huset, hemmet och boendet sammansmälter människans vara med hennes ägande. Innanför den egna tröskeln sluter sig existensen samman med egendomen i en sällsam unio mystica. Det är ingen tillfällighet att bilden av huset och hemmet också är skärningspunkten där det civila samhället får bekräfta den globala kapitalismens oskrivna princip: man måste äga för att vara.” 1. Migration och hemlöshet är något som inte sällan idealiseras av människor som själva lever en fast tillvaro med hus och hem. Det intressanta med Petter Hellsings lampa är de föreställningar som bilden av bilen väcker om vem som kan ha bott där, och varför. Är det ett personligt misslyckande som tvingat personen att bo där? Eller är det någon som frivilligt släppt taget? I så fall, släppt taget från vad?Mitt hus är min borg, lyder ett känt och dubbeltydigt ordspråk. Denna hemmets dubbelhet, dess motsägelse fulla syntes av materiella intressen och blodsband, mellan trygghet och kvävande trygghet, är en av de bärande trådarna i Hellsings installation. |
|
På skärmen till golvlampan med titeln “Bosättning” syns till exempel bilden av en övergiven bil som konstnären stött på i sina hemtrakter i Flemingsberg, en förort söder om Stockholm. Halvt inkörd i ett buskage har bilen uppenbarligen fungerat som bostad för någon under en tid. Mycket mer vet vi inte om scenen. De drömbilder av hemmet vi lever med är, som författaren och kulturskribenten Stefan Jonsson sammanfattar det i en vindlande essä från mitten av 1990-talet, ett koncentrat av historiska motsättningar. Huset har blivit en fetisch där marknadens, civilsamhällets och rasismens olika ideologier enas i en märklig symbios. Han skriver: |
||
En skildring av vad som bygger en identitet, men också den fina gränsen mellan hemhörighet och hemlöshet. Historien om Mary McLaren tydliggör de dubbla tillhörigheter som gör att alla föreställningar om en renodlad svenskhet eller en renodlad klasstillhörighet framstår som en inskränkt fantasi. Men det är också ett exempel på hur en familjehistoria kan används för att upphöja den egna familjen och skapa en känsla av utvaldhet. Vad är det vi väljer att lyfta fram från vårt förflutna, och varför? Petter Hellsings arbete andas en fascination över de gränsdragningar vi använder för att att sortera vår tillvaro. Det är också tydligt i den panoramabild som |
löper som en lång bård längs väggen. Bilden, som vid en hastig blick ser ut som ett sammanhängande landskap, är i själva verket ett collage av fotografier som konstnären laddat ner från nätet och sedan fogat samman till en ny topografi. Stadslandskap och landsbygd smälter samman och platser som geografiskt befinner sig långt från varandra länkas sömlöst ihop. Vi benämner platser med binära termer som “land” eller “stad”, “öst” eller “väst”. Precis som i möblemanget med spår av den egna familjehistorien framkallar Hellsing ett tillstånd när dessa kategorier inte längre är giltiga på något enkelt sätt. ”Texten publicerades första gången i katalogen till utställning Strömmar på Folkets Hus och Parker.” 1. Stefan Jonsson, “Från hus-samhälle till det civila samhället”, Andra platser - en essä om kulturell identitet, Norsteds 1995. |
|
 |
||
|
||