Verktyg
Det klassiska verktyget är ett bokstavligt för-handen varande. (Se handen) Det är format för ett visst (eller vissa) ändamål och talar genom sin form om för handen hur det skall brukas. Det ligger också i verktygets natur att det skall fungera: en trasig hammare är fortfarande samma föremål men det är egentligen inte längre en hammare: när vi inte kan bruka verktyget förlorar det sin don-varo som den tyske filosofen Martin Heidegger kanske skulle ha sagt. Med Heidegger kan vi tänka att verktyget är när det brukas.
När det inte är brukbart blir det ett objekt vi tittar på och kan funderar över.
När Petter Hellsing ger sig i kast med att forma sina egna verktyg utforskar han frågan om dess vara som just funktionella, dess don-varo. Det är som mest tydligt i de stora vävstolarna han bygger likt enorma installationer i utställningen. Varpen kan bli både stående och liggande och med ytterst liten (om någon) funktionalitet spänna över hela rummet i takhöjd – och ändå fungera.
Det är som om Hellsing vill bryta ned maskinens beståndsdelar, dra isär dem och se hur länge de fortfarande fungerar som en helhet, hur länge deras don-varo faktiskt fortfarande finns kvar. Eller kanske så här: funktionen finns kvar men den tydlighet med vilket verktyget förväntas tala är borta. Vi formar våra verktyg och sedan formar våra verktyg oss, sade den kanadensiske medieteoretikern Marshall McLuhan.
Petter Hellsings konstnärskap är en undersökning i denna devis tecken.
Vad formas av verktygen? Sågens förmåga att skapa reglar av bestämda mått skapar exempelvis de frånskär som Hellsing sedan gör till sitt material. (Se material)
Spinnrock och slända skapar inte bara tråden för vävning utan ställer också krav på hantverkens tålamod och handens känslighet. (Se Handen) Hantverkaren, handen och verktygen formar egentligen varandra. |
Tillhgörighet