I tidskriften Hemslöjden (nr 5/03) rapporteras om en stickboom i världens storstäder. "Det har på många platser blivit kult att sticka och unga människor lär sig att sticka ... I USA arrangeras 'Knit outs' i parker och på kaféer". Det handlar om stressade karriärkvinnor som appelleras av stickningens avkopplande sidor. Men i dag intresserar sig också många konstnärer för textila tekniker, lockade av handarbetets kollektiva aspekter. I den konstvärld som sätter de sociala relationerna i centrum blir hantverket på nytt angeläget tack vare dess förmåga att skapa kommunikation och gemenskap.

Det kan synas ligga rätt i tiden att Röhsska museet arrangerar en retrospektiv med Kaffe Fassett, amerikansk-brittisk förgrundsgestalt inom den internationella sticktrend som drog fram under åttiotalet. Då handlade det till stor del om en frigörelse från skolslöjdens regler. Kaffe Fassetts entusiastiska publik lärde sig att kombinera färger på nya sätt, att blanda garner av olika kvaliteter, att bry sig mer om lusten till skapande än om traditionsbevarande. Att han för många fungerat som inspiratör och förlösare av kreativitet är ovedersägligt. Och hans lyskraft består; den aktuella utställningen drar stora skaror till Röhsska museet.
Men det klingar falskt när museet presenterar Kaffe Fassett som "en av världens mest innovativa textilkonstnärer". Vad gäller konstnärligt innehåll har han aldrig utmärkt sig, och någon utveckling att tala om har inte skett inom hans arbete. Han tillägnar sig flyhänt skilda textila tekniker, men allt används som medium för samma färgkaskader, samma insmickrande stilleben och trädgårdsmotiv, samma dekorativa bagateller. Utställningen är dock originell på så vis att Kaffe Fassett har fått färgsätta Röhsskas hallar, plocka fram föremål ur magasinen och placera ut sina verk här och var i de äldre samlingarna. Att ge en utifrån kommande person fria händer att omdana delat av museet är en modig och bra idé, men resultatet är inte oproblematiskt. Varför visas exempelvis Kaffe Fassetts erbarmliga stafflimåleri - vågade ingen säga ifrån?

Om Kaffe Fassett tenderar att använda textilen till att gestalta en ombonad och bekymmerslös kokongtillvaro, ger Petter Hellsing med sin vandringsutställning I ett hus vid skogens slut på Frölunda Kulturhus exempel på motsatsen. Utställningen är påfallande löst sammanhållen, både material- och innehållsmässigt, men får kraft av sin vilja att undersöka och kommentera samtiden.
Barnramsan som gett projektet dess titel beskriver hur en tomte öppnar sitt hus för en hare som hotas av en jägare. Berättelsen används här som en metafor för en universell asylproblematik. Hur tas den förföljde, eller den som av andra skäl kommer till en främmande miljö, emot?
Med utgångspunkt i Flemingsberg skildrar Petter Hellsing möten med människor som på olika vägar hamnat i Sveriges förorter. Intresset riktas lyckligtvis förbi de anonyma husfasaderna och mot de individuella berättelser och öden de döljer. De glaserade keramikharar som står utspridda i utställningen får symbolisera förmågan att finna sig tillrätta i en ny miljö, i hararnas fall förortens speciella blandning av stad och natur.

Petter Hellsing lägger inte tyngdpunkten på det traditionellt hantverksmässiga - hans berättande broderier är utförda i en datorstyrd symaskin - utan på att skapa dialog. Textilen används som ett sätt att komma i kontakt med och engagera människor utanför konstvärlden.
På utställningens olika anhalter runtom i landet har grupper från lokala skolor och föreningar bjudits in att delta. Inför visningen i Frölunda höll Petter Hellsing workshops med medlemmar i Täcklebo broderiakademi och elever på Textilhögskolan i Borås. Resultatet, en spretig samling textila verk vars innehåll kretsar kring uppbrott och minnen, har på ett meningsfullt sätt integrerats i utställningen. I sin relativa anspråkslöshet pekar I ett hus vid skogens slut på textilkonstens möjligheter att även utan inställsamt innehåll kommunicera med och inspirera en bred publik.


Kaffe Fassett: Färgens magi
Röhsska
museet
t o m 6/1 2004

Petter
Hellsing: I ett hus vid skogens slut
Frölunda kulturhus t o m 11/1 2004