|
| Handen Enligt ordboken är ”existerande” synonymt med förhandenvarande. Det som finns till, finns till för handen att fatta. Det som fattas med handen förstås genom kroppen. Det är alltså via kroppen det begripliga uppstår. I Petter Hellsings fall har detta blivit allt mer avgörande för både process och resultat. Närhet till materialet har blivit ett credo för såväl utförande som urval, vilket bland annat betyder att välja med handens uppövade förmåga att känna av det taktila. (Se Material) Det handen kan greppa förstår konstnären genom kroppens minne. Ögat ser, men med handens erfarenhet. Ögat ser inte bara ull, utan även dess fysiska egenskaper. Det erfar hur dess konsistens känns i handen och det vet hur det kommer att bli (som ett utdraget tillblivande) när handen formar garnet genom spinnrocken. Ögat vet hur ull luktar. Ögat känner träets densitet och värme, uppskattar dess vikt och vart handen skall fatta för att balansera tyngden. Kanske kan man säga att handen skolar ögat i haptiskt seende. (Se begrepp) Men handen skolar också sig själv. Kroppsminne är en strikt disciplin som rätt utövad låter kroppen frikopplas från det kontrollerande minnet. När forskarna Dreyfus och Dreyfus under 1980-talet diskuterade skillnaden mellan hur en dator och en människa agerar på inlärning visade de att människan som behärskar något inte längre behöver tänka på vad hon gör. Alltså inte fler kontrollmekanismer, utan färre. Experten behöver inte fundera över handens görande – bör helst inte fundera för då går det snabbt fel. (Se Hantverk) |
Håkan Nilsson |
Hantverk